Tsarens gisslan
Jag växte upp med sägner om ryska galärer som gått på grund på min hemö i Vasa skärgård, Finland och såg och hörde talas om märkliga marinarkeologiska fynd, fynd som jag lagt in i ett historiskt händelseförlopp för att förstå hur det kom sig att ryska flottan kunde ta sig upp längs finska kusten. Finland och Sverige hörde ihop och Sverige var en stor sjönation. Boken utkom hösten 2016 och finns bland annat att köpa här: Adlibris
I flera hundra år 
hittades märkliga fynd ute på ön i Kvarkens skärgård. Peter den store hade byggt en sjöflotta och 1714 tog den sig upp längs finska kusten samtidigt som trupperna drog fram på land. En flottilj gick över till Umeå som skövlades. På vägen tillbaka gick en del av båtarna på grund. De här åren, 1713–1721, kallas för stora ofreden i Finland, när Sveriges östra riksdel ockuperades och Österbotten ödelades och nästan alla städer brändes ned. Karl XII skulle tvingas till fred och Finland blev gisslan – de 12 åren efter Poltava var de värsta. Tusentals människor tog till fånga och fördes till Ryssland. De som kunde flydde till svenska sidan. I Stockholm grundades en första flyktingkommission 1712. Allt det här skapade nationella minnen om hemska mörkerår och tusentals sägner föddes, en stor del av källmaterialet hade försvunnit och de ryska arkiven var stängda fram till början av 1990-talet. I svensk historieskrivning är ”stora ofreden” mer eller mindre okänt. På grund av det bristande källmaterialet växte myterna och historierna om vad som hände i Finland för 300 år sedan. Historier som antagligen skulle ha 
fallit i glömska om det inte varit för fynden; med jämna mellanrum hittade någon en kanonkula eller en näve silverpengar ute på ön och längs kusten. Via avhandlingar, böcker, intervjuer och egen research lägger jag in det som hände i ett historiskt sammanhang.
Provläs här, och här
Här berättar jag om boken. (Kommentar till radioprogrammet: plötsligt hör jag mig själv säga …” 8 000 flyktingar befann sig i Härnösand …” Nu är det ju så att jag borde sagt … ”i Västerbotten”. Jag tänkte på att just Härnösand av alla städer längs kusten hade flest flyktingar från finska sidan, i sina register. På ett annat ställe låter det som om jag säger att ”en tredjedel” av Finlands befolkning flydde … på ett annat säger jag tydligt ”en tiondel”. Det korrekta är en tiondel. Kan bara ursäkta mig med att jag pratade i 1 timme utan manus – gör inte det – och det står rätt i boken.)
Jag tänker på henne hundra gånger om dan
I en artikel för Dagens Nyheter skrev jag om min mormor som låg sjuk och väntade på döden. När det drog ut på tiden kunde hon inte begripa varför ”han” dröjde så. Döden var något handgripligt. Ett besök som skulle avklaras, som ett möte ungefär. Inget mer med det. I Jag tänker på henne hundra gånger om dan (V
erbum, 2003) berättar nio vitt skilda personer om hur sorgen påverkar vardagen och tiden efteråt; vad den gör med oss människor. Jag hade precis läst två journalistiska samtidsreportage – verk som toppar det mesta inom sin genre Bön för Tjernobyl och Röster från ett sekel. Och att nämna dem i samma svep som det egna arbetet är förstås helt vanskligt. Jag stjäl inte bara ljus, jag hamnar dessutom tveklöst i skuggan, men sättet att arbeta, att skriva vittnesjournalistik, som Svetlana Aleksijevitj och Studs Terkel i de båda böckerna, kändes otroligt häftigt. Jag tänkte att läsaren på det viset skulle möta en annan människas röst, nästan som om den personen satt på en stol mittemot och berättade. Människor samlade kring ett specifikt ämne där boken var kanalen.
Antologi
Jag medverkar i en antologi som speglar det omvälvande 1900-talet. Boken, Sex – en politisk historia, gavs ut av RFSU, i samarbete med förlaget Alfabeta. För knappt hundra år sedan var mycket av det vi tar för givet idag, förbjudet. Som att rösta om man var kvinna. Eller informera om preventivmedel. I antologin kan man via reportage, krönikor och artiklar ta del av hur reformerna påverkat allas våra liv.
Redaktör, korrekturläsare, redigerare …
Jag frilansar också som redaktör. Att vara redaktör kan innebära olika saker. Från att granska text och redigera till att skriva om 
manus.
I fyra år var jag redaktör för den klassiska årsboken När Var Hur. 2008 var den sista – då hade redan nästan samtliga andra, både uppslagsverk och årsböcker, redan gått i graven. Som redaktör för NVH skrev och sammanställde jag materialet, redigerade text och valde bilder, bröt om boksidor i InDesign och lämnade tryckfärdiga bokfiler. När Var Hur utkom på Forum, Bonnier.
Tidigare arbetade jag som journalist för ett stort antal tidningar. Jag började som 17-åring på dagstidningen Vasabladet i Finland och har skrivit allmänreportage för ett trettiotal tidningar, jag har också gjort radiodokumentär. Första tidningen i Stockholm, som anställd, var Computer Sweden. Jag är född 1962.