En kväll i Stockholm passerar jag en affär på Regeringsgatan som säljer gamla kartor. I fönstret hänger en kopia på en gammal karta och jag stannar för jag har aldrig sett det så tydligt innan. Hur kartan sammanfattar en bit av historien i en enda bild. Den ”absoluta kartan” över en period som trots sin längd nästan inte talas om annat än lite vid sidan om; att Finland en gång varit del av Sverige. Att länderna lydde under samma lagar. Att det inte fanns något ”Sverige” eller ”Finland”. Att Finland var en riksdel. I Sverige. Som hette Finland. På samma sätt som Dalarna, för att nu ta ett landskap som exempel. Och att den där delen hört till Sverige längre än vad Skåne gjort.
När det kommer på tal erkänner många att de egentligen borde kunna lite mer om det där. De flesta förläggarna (om man nu kommer dragande med den bokidén) här på svenska sidan säger ”jovisst, är det något vi borde skriva och ge ut böcker om, betydligt fler än i dag i alla fall, och Finland … ja, det är ett ständigt lite dåligt samvete”. För forskare och historiker på motsatta sidan och för alla hitkommande finländare är det mest bara ett konstaterande. Knappast något att gå i taket för eller hetsa upp sig över. Vi har alla hört det där om att vi pratar sådan bra svenska. Och det är inget som ändras i hastigheten.
När gränsen drogs upp mellan Sverige och Ryssland, 1809, förändrades allting. Gränsen, som följer älvarna är 555 km lång, och gåra bara några kilometer på land, särade två kustfolk som handlat med varandra, gift sig, flyttat och brukat jorden sedan urminnes tider. Och medan man på den ena sidan alltid vetat att vi hört ihop, släppte man i Sverige på något sätt Finland i och med riksdelningen. Andelen svenskar som åker över till Finland är en bråkdel jämfört med hur många som åker till Sverige från Finland. Jag är medveten om att det här låter lite gnälligt. Men det handlar också om något annat än dåliga turistsiffror och bristande historiekunskap. Det handlar också om hur ord stegvis befäster något och blir till en ”sanning”. Hur ord brukas och kan luras att springa ärenden som skapar avstånd mellan människor. Som svenskhatet i Finland. När man försöker beskriva svenskans utbredning i Finland använder man ord som ”kolonisera”. Till och med Nationalencyklopedin, åtminstone på nätet, använder det där begreppet. ”Dagens svensktalande är ättlingar dels till de ursprungliga kolonisatörerna och till svenskar som flyttat till Finland före 1809 (då landet var en del av det svenska riket), dels till finnar som försvenskats och till inflyttade balter, nordtyskar och andra som övergått till att tala det tidigare dominerande språket svenska.” Under 1910-talet började benämningen finlandssvenskar användas för den svenska befolkningen i Finland, närmast till åtskillnad från svenskarna i det gamla moderlandet (”sverigesvenskarna”, ”rikssvenskarna”). Svenskans status som det ena av landets två nationalspråk fastslogs i det självständiga Finlands regeringsform 1919.
Kolonisatör. En som koloniserar gör ett land till ”sin” koloni. Eller befolkar och odlar upp en outnyttjad mark. En kolonisatör är följdriktigt en som är med och grundar en koloni. (Läs en utmärkt analys här av professor Nils Erik Villstrand.) Varför slutar de inte använda det där ordet. Det för dessutom tankegångarna i en riktning som delar in i ett före och ett efter. När, exakt, åkte de första över, i så fall? Och koloniserade. Med sitt nät. Och sin gräfta. I gamla urkunder står det om de här ”första” människorna.”Allra först flyttade hit från Sverige två systrar. Den ena hette Gertrun —. Den andra hette Ingrun, och hon kom till Kvimo.” De kom med några fiskeredskap, katsor och kanske till och med nät. Det kan ha varit tidigt som Gertrun och Ingrun koloniserade den där ön.Vi talar om 1300-talet. Quimo, min mors hemby. Omnämnd på gamla kartor och i skrifter i källarkiven i Sverige på 1400-talet. Det låg en viktig marknadsplats här. Människor från svenska sidan av Bottenviken kom dit för att handla och byta varor. Den var en av de viktigaste handelsplatserna i trakten och hade rätt att driva Mickelmässmarknad. Handeln försökte stoppas eftersom det fanns risk att borgarna och köpmännen i städerna gick miste om viktig tullavgift. Men kungen hade gett folk rätt att byta ätandes varor emellan sig. Allt för att hindra hungersnöd. För en tunna Vasaråg fick man en tunna Västerbotten-strömming.
De flesta hade kommit sjövägen, över den här smala delen av Bottenviken, den som tar en knapp dag. Ibland står det att det är två kvinnor med fiskeredskap i båtar, ibland är det en ensam man, vandrande med en hacka på axeln.
Denna fixering vid språket. Och inte vid kulturen, historien. Som om en kultur enbart bestod av ett språk. Och hur kan man kolonisera inom ett lands gränser? Bottenviken och Östersjön var svenska innanhav. Ungefär som Vättern i dag. En sjö inom.
Det finns också en märklig fixering vid gränser. När man egentligen, när man skriver ett lands historia, borde titta på närområden, på allt runtomkring som styr och styrt, folks vardag och leverne. Människor har genom historien alltid rört sig i närområden och vattenvägen var den tidens motorväg. Det finns en särskild Bottnisk historia som inte berättats. På samma sätt som det finns en baltisk värld kring Finska viken. Och en kring de Danska farvattnen. Osv. Och den historien är mera ”folkets historia” än vad som skildras utifrån riksgränsernas betydligt snävare ramar.
Kartan i fönstret på Regeringsgatan heter Norre-Bottn. Under långa tider lydde dåtidens Norrbotten under en och samma styrman. De här styrmännen bodde på Korsholms slott, en dryg mil utanför nuvarande Vasa, dit också alla årets skatter fördes.
Kartan ingår i Sveriges första sjöatlas. Den är ritad av lantmätaren Petter Gedda och publicerades 1695. Han var tydligen otroligt sakkunnig, Gedda, och noggrann. Det koppargraverade originalet förvaras i Kungliga Biblioteket, i Stockholm. Den är handkolorerad i S:t Petersburg.
