Malexander

Det är ett av de mest uppmärksammade brotten och ledde till den största jakten i svensk polishistoria. Morden i Malexander, den 28 maj 1999, för 25 år sedan, ligger som serie nu på SVT Play och handlar om tre beväpnade män som rånar en bank i Kisa och kallblodigt mördar poliserna Olle Borén och Robert Karlström, om vansinniga politiska idéer och djupa, oläkta sår.
Efteråt gjordes flera lagändringar inom både fångvården och polisväsendet. Bland annat skärptes säkerhetsrutinerna för hantering av farliga fångar och polisens beredskap stärktes; de fick bättre utrustning och träning för att kunna hantera väpnade situationer. Malexandermorden ledde också till en djupare diskussion om brottsbekämpning, säkerhet för poliser och rättssystemets hantering av allvarliga brott.
För de boende i den lilla idyllen blev ingenting som det varit. I boken Nio röster om sorg; Jag tänker på henne hundra gånger om dan intervjuar jag en av dem som var där.

Ingrid Anstrin, 69, levde tillsammans med Astrid i 40 år. I april år 2000 dog Astrid på Vadstena Hospice. Ingrid bröt upp från lägenheten och flyttade till Stockholm. En sjukdom gjorde att hon tidigt i livet var tvungen att sluta sitt arbete som etnolog och sina studier i nordisk mytologi. Hon har skrivit flera artiklar i Östgöta Correspondenten och gjort flera radioprogram om sägner från Östergötland. I dag lever hon med minnena. Hon funderar på att utbilda sig och börja arbeta som volontär på hospice. Och så planerar hon sina resor och alla platserna hon ska besöka, som hon och Astrid inte hann åka till. ”För Astrid finns alltid hos mig. Och hon får se det jag ser.”

”Gud förbjude att du dör före mig”, sade jag ibland till henne.
”Vad gör du då?” frågade Astrid en gång.
”Ja, då kommer jag efter”, svarade jag henne.
Jag har alltid varit övertygad om att det var jag som skulle gå bort först av oss två. Jag föddes med en endokrin sjukdom och har varit kroniskt sjuk i hela mitt liv. Jag har problem med balanssinnet nu, och när jag var barn trodde ingen att jag skulle överleva min 7-årsdag. Jag var så säker på att jag skulle dö först av oss två. Och så blev det Astrid!
Jag minns när vi sågs första gången. I Linköping. Hon hade en rosafärgad hatt och en marinblå kappa den där dan. Jag hade en blå Volkswagen och kom körande och stannade för att fråga efter vägen. Jag visste väl vägen, men ja, jag stannade för att fråga henne … Sen så gick vi och drack kaffe. Vi blev vänner och gjorde flera korta resor. Till Stockholm och till Malexander för att hälsa på. Jag lärde henne köra bil (skrattar). Hon satte sig vid ratten och kunde köra med en gång!
Jag har alltid sagt: vilken tur jag hade som träffade Astrid. Samtidigt som min mormor blev sjuk och gick bort, då kom Astrid.

Någonstans tror jag att allt började med skotten i Malexander, innan dess hade hon inte märkt av någonting, men de där skotten … jag ryser bara jag tänker på det. Vårt hus ligger 50 meter ifrån. Vi förstod först inte vad det var vi hörde, men en granne sa: ”Det där var ju en kulspruta.” Sen hörde vi några rop … och så kom då de där sista skotten. Nackskotten. Vi var så nära att vi kunde se röken. Efter en stund kom helikoptrarna och vi beordrades att stanna inomhus, vi fick inte gå ut. Ja, det var hemskt. Hemskt! Det tog Astrid väldigt hårt. Ja, vi blev ju tagna allihop, men för Astrid var det något alldeles förfärligt, att något sådant kunde hände i hennes trygga Malexander. Efteråt blev hon … trött.
Hon blev sjuk i november 1999. Innan hade hon fått borrelia och så drabbades hon av en stor sorg när hennes bror dog. Symptomen började med en underlivsblödning. Vi åkte in för en undersökning och jag minns så tydligt när hon kom ut, alldeles vit i ansiktet, och sa: ”Jag måste stanna kvar.”
De hade upptäckt en tumör.
Astrid förstod på en gång att det var allvarligt. Hon började planera för mig, oroade sig för hur det skulle gå om jag blev ensam.

Astrid var född i en … ”Bullerby”. Hon hade en ”bullerby-barndom” med en mamma som var precis som en mamma ska vara, och en pappa som älskade dem. Jag älskade hennes mamma och hon älskade mig. När Astrids mamma dog, då sörjde jag verkligen.
Min barndom var inte som Astrids barndom. Ja, det är inget att skriva om, och inget att tala om … Jag och min bror växte upp i en borgerlig 1880-talsmiljö. Min mor var ung och min far mycket gammal. Det var tur att mormor fanns ett par kvarter bort, hon blev min reservmamma. Och om somrarna i Malexander fanns gammelmoster Ina. Moster Ina var född I888 och hade haft det fattigt och kämpigt och arbetat som hushållerska och vårdare åt andra hela sitt liv. Först tog hon hand om sin gamla mamma och sedan – och det var hon stolt över – var hon sköterska åt skaldinnan Harriet Löwenhjelm på Romanäs sanatorium. Senare var hon hushållerska hos en direktör vid Svenska amerikalinjen som bodde i Malexander. När hon kom till pensionärshemmet fick hon för första gången i sitt liv en skylt på dörren till sitt rum med sitt namn på. Hon var så lycklig över den där skylten! När hon dog, då skruvade jag ner skylten, jag frågade ingen om lov, (skrattar) och så lade jag ner den med henne i kistan.
Hon låg ibland i sin säng när hon var gammal och sa: ”Gud måtte väl inte ha glömt mig.” Hon ville dö. Hon var en sann kristen med en varm gudstro, moster Ina. Min mamma var inte troende och mormor var mera en antroposof. Jag är troende. Men med kyrkligheten så är jag som Astrid var; kanske inte så förtjust i de långa predikningarna. Jag tycker mera om musiken.
Alla människor har en tro! Vare sig man är kristen eller humanist. Min mormor sa att alla har en tro, till och med ateisten tror! Han tror ju att det inte finns någon Gud.
Jag har inte kvar min barnatro, men jag tror att det finns ett liv efter detta, och jag tror på en mening med våra liv. Men jag har svårt att tro på en … kollektiv återuppståndelse. ”Tänk vilket riv och slit det ska bli i benhusen”, sa min handledare när jag läste etnologi. Och det där brukar jag tänka på.
Men när jag står vid Astrids grav, så inte känner jag att det är min Astrid som ligger där nere inte. Hon finns hos mig. Ja, hon finns överallt!
I min plånbok, här bredvid fotografiet av Astrid, har jag en dikt av Barbro Lindgren som jag tycker förklarar det där så bra:

Gråt inte för jag
är död
jag finns inom dej
alltid
Du har min röst
den finns i dej
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dej
du kan ta fram mej
när du vill
Allt som finns kvar av mej
är inom dej
Så är vi jämt tillsammans.

Jag går ibland runt här på Söders gator, på Sågargatan där Astrid och jag hade vårt första gemensamma hem. Jag står vid nummer 16 och tittar upp. Och drömmer (skrattar). Jag har alltid varit fäst vid Söderromantiken och läst alla Söderförfattarna. När jag var ung ”fuskade” jag och skrev en del själv, för byrålådan … om ”Söders regnvåta gator och blinkande gatlyktor”.

Vi träffades 1959 i Linköping där Astrid bodde. På våren 1960 flyttade hon upp till mig på Söder. Vi bodde där till 1994. I 34 år bodde hon i Stockholm. Somrarna tillbringade vi tillsammans i Malexander. För mig blir det min 69:e sommar där nere! Vi hade ett vackert rosafärgat hus vid Sommens strand. Men vi orkade inte med det utan 1998 köpte vi en lägenhet i Linköping, och Astrid köpte ”den lilla stugan” i Malexander. Den gör jag mig aldrig av med.

När de skulle operera henne så såg de att det inte fanns något att göra. De sydde ihop henne igen. Hon fick två cellgiftsbehandlingar. Mådde väldigt dåligt och tappade allt hår. När millennieskiftet närmade sig ville vi så gärna åka upp till vårt älskade Stockholm för att fira. Vi åkte hit och gick runt på stan på kvällen. Vi hade skumpa med oss och var vid Slussen och Gamla stan bland alla människorna. Det var roligt. Alla människorna. Festen. Fyrverkerierna.

Innan vi kom till Vadstena Hospice så hade vi försökt klara av det själva med hjälp av LAH, Lasarettanknuten Hemsjukvård i Linköping. Astrid var väldigt trött och blev sängliggande ibland eftersom jag på grund av mitt dåliga balanssinne och benskörhet inte klarade av att lyfta henne.
”Det här går inte”, sa Astrid en dag. Kuratorn på sjukhuset förelog Vadstena Hospice och Astrid blev överlycklig. Hon är född i Reda, inte långt från Vadstena, och tanken på att hon skulle få komma ”hem” gjorde henne så glad.
Vi kom in den 4 april.
”En underbar tid kommer att följa”, har jag skrivit här i min lilla fickalmanacka. För så kändes det när vi kom till Vadstena Hospice. Vi blev så väl omhändertagna. Den kvinnliga läkaren Christine Morris kom upp med portvin och frågade om ”damerna ville ha var sitt glas” (skrattar).
Astrid var så trygg i att komma till Vadstena. Att vara så nära barndomshemmet. Hon sa en gång att ”jag vet vad som ska hända och jag är inte rädd”.
Hon var mest orolig för att jag inte skulle orka. Men jag sa till henne: ”Nej du, jag ska orka det här.”
Stämningen på hospice var väldigt fin. Vi stöttade varann vi som var där.
Astrid och jag gick igenom allt. Vem som skulle få vad. Astrid sa till mig vad jag skulle göra. ”Du ska flytta tillbaka hem till Stockholm, det är ju där du vill vara, men behåll stugan i Malexander. Gör dig aldrig av med den! Du ångrar dig i så fall”, sa hon.
Hon visste hur mycket jag älskade Stockholm. Jag är ju född på Söder, bara några kvarter från min nuvarande adress här på Ringvägen. När jag letade lägenhet så höll jag på att få samma lägenhet, en tvåa, som Astrid och jag bodde i en gång. Men det hade blivit för svårt att flytta dit.
Det var tungt att gå igenom alla sakerna i lägenheten, vad skulle jag behålla. Och vad skulle jag slänga?
Värst var det att komma till huset i Malexander. Allt jag tog i visste jag att hon hade rört. Terrnosflaskan och kakburken, med kakorna kvar i från sista gången …
Sorgen får inte alltid synas i vårt samhälle … det finns något outtalat som antyder att ”din sorg är din” … man får inte vara sorgsen. Jag tror att det beror på att så många människor kanske är rädda för döden, de är rädda för sjukdom, en del kan tala öppet om sånt här, men många är rädda … Men man måste få sörja! Ibland har jag gråtit öppet ute på stan. En gång kom det fram en man och frågade mig: ”Blir det bättre av det där?” ”Jaa-a”, svarade jag, ”det blir det. Det blir bättre av det här!”
Jag gråter ofta när jag går till Ersta kyrka, dit gick Astrid och jag ofta. Det är en så vacker kyrka.
I dag har jag börjat komma ner på jorden så smått. Astrid var så orolig för mig att jag inte skulle klara av det … men jag sa till henne att det går nog bra.
Det måste gå!
Sista tiden innan hon kom till Vadstena skrev jag en egen journal. Jag har den här, så får du se.

(De första dagarna är anteckningarna kortfattade: ”Sovit bra. Ej ont. Tar I Panodil AX2. Ej kräkts.” Sedan blir de mer och mer omfattande. Allt antecknas. Varje liten avvikelse har bokförts nogsamt av Ingrid. De sista dagarna är varje synbar skiftning noterad. Ingenting är för ovidkommande. Inget har lämnats åt minnets slumpmässiga val.)

De här anteckningarna hjälpte mig att hålla fokus. Annars hade jag inte kunnat vara till något stöd. Men att göra anteckningar hjälpte mig tänka klart.
Dagen då hon dog, hon dog klockan 23.30, låg hon på sitt rum och ville att vi skulle vända sängen så hon kunde få titta ut över Vättern. Jag satt på hennes vänstra sida och höll om henne, tryckte henne intill mig. Utanför var ett hemskt åskväder och Vättern var i uppror, men jag märkte ingenting. Plötsligt så sträckte hon upp armarna över huvudet, så här. Sen sa Astrid med hela ansiktet strålande av glädje: ”Mamma, mamma.”
Jag höll henne hårt, hårt intill mig. Hon fortsatte ropa ”mamma”. ”Ja, du är snart hos henne”, sa jag hela tiden. Plötsligt blev hon alldeles lugn. ”Nu är Astrid långt borta”, sa doktor Morris. Hennes hjärta slog kanske en femton, tjugo slag efter det och sen så var det över. ”Och fönstret står på glänt”, sa sköterskan. Vi ville det, så själen kom i frihet.

Jag nämner hennes namn 100 gånger om dagen. ”Ja, du Astrid”, kan jag säga mitt i allt. Varje morgon hälsar jag gomorron till porträttet av henne.
Tyvärr har jag fått sörja ensam … Men jag har återknutit kontakten med en gammal ungdomsvän. Så henne kan jag ringa. Och så har jag en varm relation med Astrids systrar i Linköping.
Jag har också fått kontakt med en diakonissa som jag ringer ofta och så gick jag med i en anhöriggrupp som anordnades för oss som var efterlevande. Det hjälpte mig en del.
Jag stannade på Hospice i tre veckor över påsken. De tog hand om mig också efteråt. Och jag har åkt ner och hälsat på. Det är en väldigt fin stämning där, och jag har funderat på att göra allvar av min idé att åka dit och utbilda mig och arbeta där som volontär. Om jag orkar.
Jag hade ett rum inte långt från det rum dit Astrid fördes och gick ofta in dit för att sitta bredvid henne. Efter att hon hade dött så hade jag en … förnimmelse. Jag hade ett hörnrum med utsikt mot klosterkyrkan, och en natt när jag låg där så … såg jag hur en gestalt dök upp vid min vänstra sida. I vit blus och blårandig kjol och med det blonda håret utslaget. Det var min älskade Astrid! Det var hon som kom till mig. Varje gång jag ser den synen för mitt inre, genomströmmas jag av ett stort, inre lugn.

Jag måste berätta en dröm som Astrid hade, en kort tid innan hon dog. Hon drömde att det ringde och att det var gammelmoster Ina som bad henne hälsa till min mamma och mormor. Jag och Astrid pratade om det där; om varför inte moster Ina var på samma ställe som sin systerdotter och sin syster! Och nu ska jag berätta om ett ganska egendomligt sammanträffande: Vägen mellan Malexander och Kisa var en otäck, kurvig grusväg. Och moster Ina sa ofta att hon i sitt nästa liv skulle ”bli vägmästare och göra i ordning den här vägen”. Hon dog 1979, och strax efter satte Vägverket i gång och breddade, rätade ut och asfalterade vägen! Vi skämtade ofta om det där, Astrid och jag, att moster Ina ordnade vägen!
Astrid visste att hon skulle komma till samma ställe som mormor och mamma. Och moster Ina skickade en hälsning till dem via henne.

Tror du det finns en himmel?

– Det där är en svår fråga … min mormor sa att det finns en himmel och ett helvete, och båda finns här på jorden”. Själv är jag inte rädd för att dö. När jag dör så får jag antingen träffa Astrid eller så händer ingenting. Men jag tror inte på några gator av gull.

Hur är det med helvetet då?

– Jag har svårt att tro på det där med arvsynden. Och jag tror inte att Gud straffar en om man gör något illa. Däremot brukar det vara så, att när man har gjort något som man vet att man kanske inte borde ha gjort och det sedan händer något, då är det lätt att man kopplar ihop det med vad man gjorde … det finns både onda och goda människor. Och vi har båda sidorna inom oss.

Flytten från vår lägenhet i Linköping till Stockholm var bra men också svår. Tröttsam. Vad skulle jag ta med mig? Vad skulle jag skänka bort?
”Behåll det du vill ha”, sa Astrid, ”och bränn resten.” Men inte kan jag det. Hon hade en låda som hon kallade för ”Astrids hemliga låda”. Där hade hon samlat minnen och brev, alla sina drömmar. Jag har hittat teckningar i hennes dagböcker som hon ritade som ung av byggnader i Stockholm.
Jag tror att hon längtade till Stockholm tidigt. Så när jag kom där den där dagen 1959 med min bil från Stockholm så imponerade jag väl på henne (skrattar).

Nu har jag kvar alla minnen. Allt det roliga vi gjort. Jag går runt här på Söder och söker upp de platser där vi varit … Har man inte minnena, då är det dött!
Jag har haft mina stunder när jag känt att nu orkar jag inte längre. En tid efter att Astrid gått bort ringde jag begravningsentreprenören. Han svarade inte, så jag lämnade bara ett meddelande på telefon där jag bad honom beställa en likadan kista till mig.
De ringde mig från Hospice, för när han lyssnade på meddelandet blev han ju väldigt upprörd och försökte få kontakt med mig.
Men nu har jag bestämt mig. Jag ska försöka leva vidare. Jag har som sagt mina minnen.
Vi reste mycket. Överallt. Efter hon hade dött så åkte jag till Kreta, till Italien. Astrid tyckte så mycket om Italien och vi har varit där flera gånger. Jag bodde hos Birgittasystrarna och besökte en mässa på Astrids dödsdag.

Jag vill uppsöka de platser där Astrid och jag var riktigt, riktigt lyckliga … Någon vecka efter begravningen fick jag en plötslig ingivelse att fara till Paris! Där har vi varit nio gånger, Astrid och jag …. och nu har jag varit där tio! (skrattar).
Jag ska också åka till de platser i Europa som vi inte hann med, eller återvända till. Budapest … En rundresa i Amerika hägrar … Nu i höst funderar jag på att åka till Skottland och gå på hedarna; dem längtade vi mycket efter att få se. På resorna pratar jag med Astrid, och jag känner att hon är med mig. Hon får se det som jag ser.
Pengarna jag reser för har jag tack vare Astrid. Det var hon som såg till att de förräntade sig. Vi unnade oss inte så mycket annat, kläder har ingen av oss varit särskilt intresserade av. Mina brorsöner som ska ärva mig, de säger: ”Res upp pengarna.”

Hur ska man leva for att leva ett bra liv?

– Man ska vara ärlig mot sig själv och mot andra, tänka på sin nästa. Och så ska man tänka på att man själv blir gammal en dag.